Frame the flame

Det hade gått en månad och det kliade i fingrarna. Omöjligt att veta om det var av den rätta anledningen. Hon kände sig kvävd då hon böjde huvudet och kände hur det drog i övre ryggen. Hon kunde inte sätta fingret på vad det var för känsla som framkallats de senaste dagarna.
Det hon visste var att det inte behövde kännas så. Ovisst, allting var ovisst. Krypande andhämtningar som av behov övergick till ett grått momentum. Svalde och fick åter färgen. Att se ut över blankskrift och reflektera över förgångna misstag. Never give up: always win, hade han sagt. Oändligt obehag då flashbacks drog fram det hemligaste av det hemliga. Frågan hon ställde sig var hur mycket man kan gömma undan ljuset. Hur mycket plats kan en ensam själ hålla? Kanske skulle hon aldrig veta.